Har på senaste tiden börjat tröttna på folk och deras attityder. Har under år fått höra att det är jag som är drama och asjobbig bara för att jag inte smyger undan känslor utan istället PRATAR. Jag pratar gärna mycket och är gärna ärlig med vad jag tycker och känner, men är detta verkligen att vara drama? Eller är jag bara en ärlig människa?
Själv vill jag ju tro att jag bara är en vanlig människa, jag kan nog gå med på att jag är lite drama eller iaf att det runt mig skapas mycket drama. Men detta är nog inte bara mitt fel. Folks reaktioner på min ärlighet skulle kunna klassas som väldigt dramatiska. Visst, dramatiska inslag har jag säkerligen, jag vet hur jag ska formulera mig för att skapa den där teatraliska känslan och på så sätt få allting att låta så mycket större än vad det är, men det är inte alltid jag som gör att det känns som att vara fast i en såpa från början av 90-talet.
Det gäller att gallra sina vänner. Det är de viktiga som stannar kvar i längden. De som man kanske inte träffat eller pratat med på några månader men varje gång man ses är det bara att plocka upp relationen som om det var igår man senast snackade. Det viktiga är inte hur nära tillfällena man träffas är, utan hur nära man känner sig när man väl ses. Det är dessa vänner som är viktiga. Det är dessa vänner som jag behöver. De andra är inte riktigt värda att hålla kontakten med. Det som kan vara svårt att förstå för någon man umgåtts väldigt intensivt med är att ett distansförhållande som man inte vill ska vara ett distansförhållande tar väldigt mycket av ens tid. Alla resor och telefonsamtal + att tiden man spenderar i sin egen stad går åt till väldigt viktiga saker som skola, läkarbesök, jobb, spring i affärer och den ändlösa planeringen. Jag kom hem för ungefär en vecka sedan och har under den tiden haft saker att göra varje dag. Jag har sprungit runt på bibliotek för att få tag på litteratur till b-uppsatsen jag håller på med, lämnat in skor på klackning, fixa kläder till en skiva, köpt garn, hämtat ut SJ-biljetter, varit i skolan 3 dagar, städat hela huset, bokat och bokat om nästa Örebro resa,firat min och min pojkes födelsedag med familjen, beställt en ny mobil, varit på ungdomsmottagningen, lämnat igen böcker på biblioteket, en öppning av en väns café och hunnit träffa en kompis! Och när jag träffade kompisen var det dels för att det behövdes då vi behövde planera inför helgen. Idag är nionde dagen jag är hemma och jag tycker ändå att jag har hunnit med rättså mycket! Kan även säga att under fem av dessa nio dagar här min pojke varit hos mig, och ändå har jag lyckats hinna med så pass mycket. Inte en dag av de då han inte har varit här är tom i min kalender, tvärtom! De är smockade med saker att göra! Och även fast jag inte brukar gilla att göra saker när min pojke är här så har jag den här gången faktiskt inte ägnat all min tid åt honom utan även en del av de dagarna har ägnats åt saker som “måste” göras.
Det jobbiga är att även fast jag redan har gjort en del saker den här turen till hemstaden så finns det mer som jag måste göra. På torsdag åker jag till Skåne. Innan då måste jag springa runt ännu mer, måste t.ex. till biblioteket igen, hämta ut ett recept och svänga förbi systemet. Bara att packa inför resan måste också passas in någonstans i allt annat. Jag är helt slut.
Sitter just nu och känner att klockan är asmycket för att jag har lyckats ställa in mig på ett någorlunda normalt dygn, brukar gå upp ungefär 10 varje morgon. Känns rätt trevligt faktiskt. Förutom att jag sitter och känner så sitter jag i min säng, och förutom det så funderar jag på var spindeln tog vägen förut och om den tänker äta upp mig i natt? Gör också systemavbildning av min dator eftersom den hela tiden säger att det behövs (också en viktig sak att göra medan jag är hemma). Tänker på dagarna som följer och känner mig ännu tröttare. Längtar även lite till efter att jag har varit i Skåne och kommer hem bakis, trött, sliten men ändå på något mirakulöst sätt utvilad. Det kommer jag behöva. Ska på två skivor strax efter jag kommit tillbaka, den första ser jag verkligen fram emot kommer bara vara kul. Den andra däremot såg jag fram emot framtills igår då jag fick reda på att en person som antagligen kommer att vara där är en person jag helst inte vill träffa nu. Mitt x. Jag är arg och besviken. Tycker att efter tre års vänskap och förhållande, hur irriterad, arg, sårad man än blir över att/hur det tog slut så kan man väl ändå låta bli vissa saker? Jag vill inte ha personen som en del av mitt liv. Jag vill inte att personen ska veta något om mitt fortsatta liv. Jag vill inte att personen ska snacka om mig bakom min rygg (och inte framför heller då jag inte vill ha något med personen att göra mera). Jag kommer att gå på skivan med inställningen att ha kul med mina vänner och inte prata med mitt x. Jag vill inte och jag tänker inte. Punkt.
Nu tänker jag gå ut och röka.
